Alla vill vi vara hela och må bra. Vi vill vibrera i vår egen sanna energifrekvens och kunna vara vårt autentiska jag. När vi är ett med vår själ och är befriad från vårt ego, så besitter vi en enorm kraft. Vi inser att vi alla är en del av det stora enhetsmedvetandet och att det inte finns någon separation. Livet har inget slut utan är fullständigt oändligt.
Det här blir ibland svårt när vi samtidigt har ett ego som lägger sig i. Egot har ett stort behov av att bara se det som är bra och positivt med oss och vill inte alls veta av några ”sämre” egenskaper. Att ha några ”sämre” egenskaper, gör att egot blir rädd för att vi inte ska vara tillräckligt bra och inte duga. Vår självkänsla kommer då i gungning och vi tror inte att vi är värdefulla om vi verkligen skulle visa allt. Den här rädslan tar då överhanden och gör att vi förtränger de sidor som vi inte vill se. Vi skalar bort det och det som blir kvar är då bara ”bra” sidor. Här kan även narcissism komma fram.
I själva verket så har vi skapat ett illusoriskt jag. Ett jag som känns bra och som vi kan visa upp. Fasaden gör att vi inte genomskådas och vi försöker dölja för andra det vi själva inte vill se. Vi börjar då att leva i en lögn om vem vi är. Vi ser inte ens själva hela vårt jag. Det som syns, är de delar som vi vill kännas vid. Allt annat blundas för.
Förr eller senare tvingas vi att se hela vårt jag. Vi är med om saker eller situationer som gör att fasaden till slut rämnar. Helt plötsligt ser vi sidorna som vi har blundat för under en längre tid. När vi möter verkligheten som den är, så ökar vår rädsla ännu mer och skapar i sin tur ångest. Vi ser att vi är sårbara. Vi är sköra. En känsla av svaghet infinner sig. Vår identitet vacklar. Vem är jag nu? Kan detta verkligen vara en del av mig? Ja!
Livet består av polariteter. Mörker vs ljus. Dag vs natt. Tillit vs viljan att ha kontroll. Styrka vs svaghet. Positiv vs negativ. Kvinnligt vs manligt. Kärlek vs hat. Allt har motpoler. Båda delarna behövs för att kunna bli en helhet. Vi består alla av både mörker och ljus. Att blunda för den ena delen, gör oss till halva människor. Först när vi ser och bejakar alla delar, även de ”svaga”, så kan vi bli hela och fullkomliga och bli det där autentiska jaget som vi är ämnade att vara. Vi börjar då acceptera oss själva som den person vi är. Vi vågar vara sårbara. De negativa känslorna tillåts att finnas och accepteras som en del av oss. Det är okej att vara rädd, vi behöver inte alltid vara den där starka personen. Vi behöver inte känna skuld eller skam. Vårt egenvärde sitter inte i de positiva egenskaperna eller känslorna, utan vi förstår genom ett högre medvetande att vi är värdefulla ändå. Allt som är, gör oss till den vi verkligen är. Det är inget dåligt att visa det som känns jobbigt. Det är att vara människa. När vi förstår det här och våga släppa fram allt i ljuset, så kan vi bli hela och läka. Rädslorna och smärtorna blir mindre. Vi behöver inte längre fly från oss själva och in i något illusoriskt jag. Vårt ego behöver inte längre styra eller blåsa upp sig för att dölja en inre sårbarhet.
När vi börjar integrera polariteterna inom oss, så kan vi utvecklas själsligen och nå ett högre medvetande. Vår energi kommer då att vibrera i vår sanna och optimala frekvens. Ett överdrivet positivt förhållningssätt står inte för ett högre medvetande utan har snarare en lägre frekvens då personen inte är medveten om alla sina sidor och accepterar dem. Den personen är då fortfarande halv och dess utveckling går långsamt. Att sträva efter att bli hel och läkas genom ett kärleksfullt förhållningssätt till oss själva, är det bästa vi kan göra för att hålla vår energifrekvens så hög som möjligt. Vi kan aldrig vibrera högre än där vi är i vår själsliga utveckling och för att komma framåt, så behöver vi integrera polariteterna.
Änglakramar Carina copyright 19-03-07