Döden. Lika naturligt som att födas. Båda förenade med smärta för de inblandade, men med lycka för det ena och sorg för det andra. Det naturliga som vi tvingas möta i livet och inte kan påverka. Ändå så emotionellt. Så starkt och så omvälvande. Det är då vi märker att det finns något större än vi.
Jag har mött döden och döendets process under många år som sjuksköterska i akutsjukvården. Ibland kommer det snabbt och plötsligt. Ibland föregås döden av en längre process. Vissa dödsfall är pga sjukdom, andra pga olycksfall. I alla fallen, är det lika traumatiskt för de inblandade. Det är lika smärtsamt. Ens död, går egentligen aldrig att jämföras med en annans död. Varje död är unik. Varje människa är unik. Och de anhöriga är unika på sitt sätt. I en chock så kan precis allt komma fram. Och det är precis som det ska. Det finns inga rätt sätt. Som sjuksköterska har jag haft väldigt många samtal med både döende och anhöriga. Att finnas där och lyssna. Att ha ett öppet hjärta och se den enskilda människan i sin svåra stund. Det är en stor del av den själsliga omvårdnaden som jag som sjuksköterska kan ge i den svåra stunden. Det medicinska följer med som ett bihang i den medvetna närvaron. Jag möter, tröstar, ser, kramar om, finns där, efter vad som behövs i stunden. Jag hjälper till med att de tar sig igenom det svåra de har framför sig. Där påbörjas läkningen när sorgen tillåts.
Jag har själv också väldigt mycket erfarenhet av anhöriga som har gått bort. Jag vet vad mina patienters anhöriga går igenom. Jag vet hur mina klienter i sorg känner. Jag vet hur ont det gör. Det är nästan så att jag har fått ”rutin” på detta då det varit så många anhöriga som har gått över. Begravningarna har avlöst varandra. Och det gör ont, men det är livet. Det tillhör livet, oavsett vad jag vill. Det är naturens gång, hur jag än vrider och vänder på det. Mitt i smärtan, när den pågår som värst, så kan jag känna en tacksamhet för att jag har min starka medialitet. Jag får snabbt besök av mina nära. Jag kan kontakta dem och se dem. Det ger en trygghet mitt i det svåra. Med mina erfarenheter, så kan jag lättare stödja en människa i sorg. Jag har många stödsamtal med sorgbearbetning där jag stöttar någon som är i kris. Där kommer både den själsliga omvårdnaden och medialiteten in. Det viktigaste är att stötta och hjälpa individen framåt på sin väg. Ett steg i taget.
Men livet blir sig aldrig likt igen. Även om vi vet att våra nära lever vidare i en annan dimension i en annan energiform, vår själsliga sanna existens, så är den fysiska saknaden stor för oss alla. Även om döendet är fridfullt eller som en befrielse efter en lång sjukdomsprocess, så finns den fysiska saknaden och smärtan där. Det där att kunna ringa och fråga om småsaker. Eller att kunna åka och hälsa på med en fikakorg. Saknaden efter personligheten som var. Vi minns både det glädjefyllda och det som vi irriterade oss på. Allt i en salig blandning mellan skratt och gråt. På så vis håller vi personen levande. Minnena blir verkliga. Men livet blir aldrig detsamma. Vi blir någon annan när någon fattas oss. I början kan vi känna oss halva och som att något fattas. Och det gör det ju! Personen som har gått över, fattas ju! Men ändå inte. Den finns där. På ett annat sätt. På ett nytt sätt. Och det får vi lära oss att förhålla oss till. Även när det är smärtsamt och tufft. Men livet blir aldrig detsamma.
Änglakramar Carina 💕 copyright 211125