Oro för att inte räcka till

Du kanske känner dig trött och sliten. Du har en inre oro för att inte räcka till. Din ork tryter, men du pressar på lite till. Bara lite till, det ska gå. Sen får jag vila. Sen…

Att hela tiden finnas till för allt och alla, har ett pris. Du har en viss mängd energi varje dygn. Du kan inte lagra den innan för att räcka till framöver. Det går inte att förebygga för att klara av en påfrestning. När du har tagit för mycket av din energi, så får du betala. Se det som ett mobilbatteri. Ju mer det sjunker, desto mindre kan du använda telefonen. Är den nere på rött, kanske 20%, så kan du inte prata ett maratonsamtal med den. Men vad är det som får dig att tro att när din energikapacitet blinkar rött, så kan du ändå fungera som om du hade 100%? Det enkla svaret är: rädsla.

Du är rädd för att inte räcka till. Du känner en press över att finnas där. För vem är du om du inte gör det? Vad gör det med din självbild? Din identitet? Vem är du då?

Du är rädd för att inte duga eller vara värdefull om du inte finns där 24/7. Rädslan håller dig i sitt grepp. Du vill även ha en bekräftelse på att du är bra. Här är det ditt ego som driver på.

Det är även mycket troligt att du är rädd för vad andra ska säga om du börjar säga nej och sätta en gräns för ditt eget mående. En gräns som skulle kunna göra att du mår bättre och lever mer harmoniskt.

Priset du får betala, är att du tappar din kraft. Du tappar din förankring i dig själv. Du förlorar även fotfästet till viss del och hela kontakten med Moder Jord. Hela ditt inre skriker att du måste vila och ta hand om dig själv. Att du inte längre kan fortsätta på rött.

Universum och änglar försöker tala till dig genom din intuition. Men du hör inte. För när du lever utifrån rädsla, så är du mer uppe i hjärnan än i hjärtat. Du får då svårare att ta emot vägledning både från din intuition, ditt högre jag, men även från änglarna. Du väljer rädslans väg.

Det är inte fel att säga nej. Det är inte fel att vara rädd om sig. Det är heller inte fel att följa hjärtats sanna väg. Men det är fel att trampa på sig själv, gång på gång.

Den högsta planen med våra jordeliv är att vi ska göra våra lärdomar. I lärdomarna ingår att våga gå emot rädslorna vi känner och följa den kärleksfulla vägen. Vi tror så lätt att vi är kärleksfulla när vi slår knut på oss själva och ställer upp för andra. Men det som i själva verket händer, är att vi inte är hjälpsamma alls på det sätt vi tror. Du kan snarare stjälpa en annan människa genom att inte låta den växa.

När du hjälper dig själv genom att vara rädd om dig, så hjälper du din nästa genom att den får ta tag i sitt liv och ta ansvar för det. Men om du lever livet åt dem, så att säga, så behöver de inte växa. Du finns ju där! Men visst vill du att dina nära och kära och vänner ska växa och utvecklas? Du vill ju det för att du bryr dig om dem. Eller för vem gör du egentligen allt detta?

Det är lätt att oroa sig för andra, särskilt om man är av den hjälpsamma sorten. Vi faller alla dit, lite då och då. Då rycker man in och tar ansvar och finns där. Men det är också den hjälpsamma personligheten som blir utmattad och stupar på ruinens brant. Vem plockar upp dig då?

Änglarna vägleder med orden ”hjälp till självhjälp”. Där låter du andra människor vara fria. Du tar inte på dig ansvaret för deras lycka och välmående. Dina relationer blir mer balanserade och jämbördiga. Du ser om ditt eget hus först och hushåller med din energi. Du inser att du är viktig och du vet att du är värdefull fast du sätter en gräns. Din kärlek till dig själv blir lika viktig som någon annans. Ditt mående betyder också nåt. Med mottot ”hjälp till självhjälp” så tar du tillbaka din kraft. Din energi stiger och du orkar mer. Ett inre lugn och en harmoni infinner sig. Oron släpper taget om dig och ditt energiflöde förbättras. Därmed tar du ett stort kliv framåt på din själsliga utveckling. Livet börjar nu kännas lättare och du kommer åter i kontakt med ditt hjärta och din själ. Du är kärlek! Du är ljus! Våga stå i din sanna kärleksfulla kraft!